Hemkommen efter ytterligare en skoldag. I måndagas var det dax för mig och Fida att återigen plocka fram formerna och denna gång lära barnen om triangeln och detta gick jätte bra. Igår var det också skola och sedan på kvällen var vi på barnhemmet för att leka med barnen och hjälpa dem med sina läxor. Frida och en av flickorna på barnhemmet satt och skrev ner lite ord på tamil som kan vara roliga att kunna, men det slutade med att det var ganska många ord och meningar och äcen sången: huvud, axlar, knä och tår sången på tamil. Så nu får jag och Frida ligga i hårdträning för att lära oss denna.

Idag har vi också varit i skolan och redan på skolbussen fick vi ett väldigt tråkigt besked. En mamma till två barn på skolan tog livet av sig igår. Allt började med att barnen skulle med bussen hem igår eftersmiddags, men ingen stod och väntade på dem där de brukade bli avsläppta så de fick åka med bussen till skolan igen och sen den sena bussen hem, eftersom barnen inte får gå av om ingen möter dem på grund av säkerthets skäl. Men inte heller denna gång stod någon och väntade på dem. Busschauffören ringde en av lärarna och sedan fick hon ringa runt och höra, tillslut hade hon fått reda på att mamman hade tagit livet av sig och pappan satt på polisstationen för förhör. Det var några släktingar som bodde längre iväg som fick hämta de stackars barnen, pojken är endast runt 3 år gammal. Vi fick veta att mamman brukade bli misshandlad av mannen och de hade det väldigt tufft eknonomiskt, så dessa saker kan ha orsakat hennes handling. Det var i alla fall en mycket tragisk dag idag, tyvärr är inte detta ovanligt, speciellt inte på denna skolan som tar emot fattiga barn.

Senare ikväll skall jag och Frida iväg med pappan på barnhemmet och köpa skolväskor till några barn på barnhemmet. Detta är något Frida sponsrar då några barn går med påsar som väskor. 

Imorgon är en lång dag, då det först är skola sedan planering med ett par lärare, sedan blir det återigen till barnhemmet för att hjälpa dem. Sedan skall vi stanna där och äta middag då de frågade om vi ville detta när vi var där igår. Ja en lång dag alltså, men sen är det fredag :)

Christine

Ja, jag har varit dålig med att bloga den senaste veckan, men har inte direkt funnit något intressant att skriva om, inte alls haft lust av olika anledningar, men nu ska vi försöka ta tag i det hela igen. Bjuder på lite blandade bilder jag fann i min kamera, Njut!

Såhär brukar skol lunchen se ut, inte så variernade tyvärr, helt okej men ganska starkt.

Engelsk lektion

Den nya flickan försöker lära sig skriva siffor

Ibland kommer legot fram

I skolan så håller jag och Frida på att arbeta med matematik - former just nu, detta är bilder från förra veckan då vi jobbade med cirkeln, här skall de färglägga alla cirklar de finner på pappret.

Denna vecka har vi börjat med triangeln

I lördags så åkte jag och Frida till stranden igen, denna gången blev det dock lite besvärligare. Bussen dit fick vi vänta på i nästan en timme så vi var inte på stranden förrän 12 och då var vi hungriga så då fick vi beställa lite mat. Frida tog pommes och jag lite pommes och chicken nuggets med lite grönsaker, var riktigt gott och jag blev inte dålig. Eftersom vi brände oss ganska duktigt förra gången vi var på stranden så fick det bli skuggan denna gång, i varsin hängmatta med en bok, helt underbartt, blev dock ett dopp för mig, vilket också var helt underbart. Innan vi åkte hem så fick vi chansen att kolla in två olika rum på resorten då vi funderar på att stanna över den helgen kring våra födelsedagar, Frida fyller år den 25 och jag den 28 mars så en helg på stranden hade inte varit fel. Hemresan var tyvärr inte heller ngåto vidare då vi kom iväg ganska sent från stranden och det blir mycket trafik om kvällarna, resan tog nog nästan 3 timmar istället för líte mindre än 2. :(

På söndagen sen så åkte jag och Frida till ett köpcentrum, Skywalk mall. Ett fint köpcentrum med moderna butiker. Jag köpte ett par skor för cirka 170 kronor, intedirekt dyrt, härliga sommarskor med kilklack. Var också väldigt nära på att införhandla lite billiga Levis jeans då de kostade runt 350 kronor, ganska billigt. Men jag väntar till en annan helg då vi skall besöka fler märkesbutiker.

Idag var det återigen dax för skolan, och i skolan fick vi idag se denna märkliga insekt, har googlat lite på den men tyvärr inte riktigt fått fram vad det är, men det kan vara en slags bönsyrsa, en mycket speciell sådan. Skoldagen gick snabbt troligtvis mest på grund av att jag och Frida jobbat med triangeln idag. Men det känns bra.Nu ska jag försöka fixa lite mat, nudlar tror jag nog det blir.

Christine

I fredags var det dax för barnen att åka till nöjeslandet Queensland. Jag och Frida blev upphämtade av skolbussen på morgonen, sedan åkte vi till skolan för att hämta upp de sista barnen och sedan bar det iväg. Det var god stämning på bussen barnen och lärarna sjöng tillsammans på den cirka 1 timmeslånga färden. Tillsut närmade vi oss och när barnen fick se infarten till nöjeslandet, skrek de av glädje. Tog några bilder ifrån nöjesfältet.

Denna dag skulle man ha med sig egen mat, men lärarna var så snälla och erbjöd sig att fixa mat till oss, de ville så gärna bjuda, och det var inte lite mat de bjöd på, orkade precis äta upp det, men fick kämpa, riktigt gott var det. Jag och Frida köpte istället med oss lite kex oxh vindruvor som vi kunde bjuda på.

Det fanns inte bara karuseller utan också massa andra fräka saker att göra.  Gå i spegelhus, skräckhus, vatten bana (som colorado på Liseberg) och bada, vilket barnen älskade, jag och Frida badade dock inte, vattnet var inte så fint och att bara med kläder på som indierna gör, var vi inte så sugna på.

Efter en lång dag med karuseller och andra nöjen avslutades färden med en liten tågresa till entren av parken.

Under färdens gån kunde man annnat kolla på "vilda" djur. Åkturen avsludaes dock inte så bra då tåget gick igenom en tunnel som var beckmörk, där det hoppade fram ett skelett och läskig musik spelades, kanske inte så lämpligt då det fanns små barn på tåget.

Trötta och belåtna satte vi oss vid 6 tiden på bussen för att ta oss tillbaka till skolan igen. Alla barnen var jätte trötta och många av dem somnade på bussen hem. På väg hem hände dock det vi minst kunde ana, bussen gick isönder, mitt på en bro dessutom. Ungefär halv 7 på kvällen stod vi med en havererad buss på en skakig bro som vi fick veta var en dålig bro, då det skedde många dödsolyckor där eftersom alla körde så fort, och ju mörkare det blev ju fortare körde dem. Och med inget ljus på bussen trodde man att varenda lastbil skulle köra in i vår buss bakifrån, inte alls kul. Tiden gick och tillsut började barnen bli hungriga, det var verkliugen jätte jobbigt, man hade ju ingen mat kvar, jag ocg Frida hade dock kvar kex och vindryvor sen innan så jag gick och portionerade ut det till alla barnen, men usch vad hemskt det var. Efter mer än två timmar kom det små bilar till vår undsättning, klockan var då alltså cirka 20 i 9. Två bilar kom och hämtade barnen som bodde på olika "barnhem" och två bilar kom för att hämta oss som skulle åka den vägen skolbussen brukar släppa av barnen på. Vi fick tränga ihop oss i små små "fiskebilar" som liknande en liten flakbil, det var hemskt, vi satt jätte trångt och det kändes som man var på flykt. När vi åkte igenom staden med dessa bilar var det en motorcykel med några killar på som började prata med oss och barnen under tiden vi åkte, de undrade vart vi skulle. Lärarna sa att vi skulle vara tysta, detta för att transporteras på detta sätt är mycket ovanligt och killarna antog att vi var "billiga" och därför ville de veta vart vi skulle, mycket otäckt.

När vi väl kom fram till barnhemmet där Jag och Frida och barnhemsbarnen skulle av, så vägrade chaufförerna köra de andra hem som skulle hem längst vägen där skolbussen kör, så alla barnen fick gå upp på barnhemmet så länge, då var klockan cirka halv 10 på kvällen. Det blev lite kaos då vissa lärare behövde byta buss och grejer och det gick inte så här sent, och föräldrarna stod hemma och väntade på deras barn. Tillsut fick de tag på en bil så att alla kunde ta sig hem, jag och Frida sprang och köpte massor av vindruvor och bananer till barnen, eftersom det var så hungriga, inte ätit sedan middag, ja och de kex jag kunde portionera ut innan. Usch det var många känslor denna kväll och dagen efter orkade jag ocg Frida inte göra många knop.

På söndagen däremot så bestämde vi oss för att ta bussen till stranden vi hört talas om. vid 9 tiden cirka tog vi en shareauto till busstationen och seda en buss mot mamallapuram. Bussturen tog cirka en 1 timme och 45 minuter, men det gick ganska snabbt, för man hade så mycket att kolla på. Väl framme i mamallapuram fick vi ta en auto till Ideal beach resort (stranden dit vi skulle). Att ta sig till denna strand kostade cirka 175 rupies per person (25 kronor) enkel resa.

Under resans gång passerade vi detta, som vi inte riktigt vet vad det är, ser ut som en tullkontroll, vi tror det var stadsgränsen.

Väl framme  på Ideal beach resort så fick man betala 300 rupies (43 kronor) för att besöka stranden om man inte var hotellgäster, då fick man bord och stolar och hängmatta om man ville det, och även en handduk.

Det kändes riktigt flott detta hotellområde, riktigt fint och det kändes plötsligt som man var på en semesterort.

Frida

Så här såg husen/rummet ut som man hyrde på detta område, jag och Frida pratade om att man kanske skulle ta och hyra ett rum en natt och vara här hela helgen och bara njuta.

Helt ljuvligt var det kan jag säga er, man kunde dessutom beställ mat och dricka också, perfekt! Havet var vrmt och skönt kanske 27- 28 grader - toppen, tyvärr brände vi oss båda av solen, trots att man smörjde in sig, får ta det ännu mer försiktigt nästa gång, för fler gånger kommer det bli kan jag lova!

Vi åkte hem redan lite över två, då vi kände att det räckte för denna gången. På vägen hem sen så passade jag på att ta några bilder från busstationen i mamallapuram.

Kan säga att resten av denna dagen orkade vi inte göra mycket, vi var så trötta. Längtar redan till stranden igen!

Christine

Idag har det återigen varit skolan, skoldagen gick lika fort som vanligt. Massa prat om utfluýkten som blir av imorgon, både jag, Fida och min mamma har sponsrat några barn så de kan följa med. Fick fotat en held del idag också. Kom och tänka på en rörande sak som hände igår när vi var påväg hem. Vi satt på skolbussen och hade inte kommit så långt innan bussen stannade. Vi förstod inte varför men, det kom fram en man till bussen och ville prata med en flicka på bussen, flickan ropades fram och fick tala med mannen en minut. Vi fick sedan reda på att det var flickans pappa, pappan såg till så han kunde möta upp bussen så han kunde säga hej till sin dotter som han inte får träffa för mamman då de separerat. Det var en mycket annorlunda händelse, där pappan verkligen ville se sin dotter, se hur hon mådde, och jag tror flickan blev lite glad för att se honom också.

Utanför fönstret till salen jag och Frida är i, växer det matbananer, något som lärarna delar på när de är färdiga att skördas.

Idag fick även jag och Frida varsin "henna" tatuering gjord. Mehndi kallas det, mycket fräckt! Håller i cirka 1-2 veckor, inte så långt tid, men färgen kostade 10 rupies och sen skall bara någon vänlig människa göra det för en mindre summa, i detta fall 40 rupies. Så man kan göra det några gånger :)

När färgen varit på ett tag så började den torka och mer och mer började den falla av som skorpor kan man säga, såhär såg det ut då.

På bussen hem sedan var det en lite flicka som gärna ville hjälpa mig pilla av det torra, tydligen gillar barnen att göra detta, kanske något de brukar göra när deras mammor också har sådan.

På vägen hem lyckades jag också fota några av de människor som brukar sitta på gatan och knyta ihop blommor som man hänger i håret (det jag och Frida fick för några dagar sedan)

Såhär ser händerna ut nu efter att allt det torra har trillat av, man skulle sedan ta och olja in händerna för då skulle färgen mörkna och inte vara så orange. Snyggt! :)

Ja, imorgon är det alltså dax för utflykt, vi åker runt 9 tiden och det tar cirka en timme att komma fram. Vet inte riktigt vad vi skall vänta oss, och om man vågar åka någon karusell får man nog ta ställning till när vi kommit dit. haha. Men nu ska jag sova, efter att strömmen äntligen kommit tillbaka, strömmen är lite opålitlig, den kan tydligen gå lite när den vill, det var skönt den inte var borta sålänge. För övrigt så stänger de av strömmen en timme mellan  15-16 varje dag i det område vi bor i, för att just sparar på energin. Smart, men kanske inte just den tiden då det är precis att vi inte hinner hem från skolan innan den stängs av, och sen får man vänta med att fixa mat. Men men, man vänjer sig! :)

Christine

I söndags var tanken att jag och den nya volontären skulle åka till stranden för att bada och sola, men av olika anledningar, balnd annat på grund av vädret så blev det inte av. Istället åkte vi till ett köpcentrum som ligger en bit ifrån som heter Spencer Plaza. Detta köpcentrum var ganska stort, med tre våningar och massor av små butiker, och många sålde exakt samma saker. Jag köpte två olika indiska väskor, en till Frida och en till mig, sedan lyckades jag också hitta pasta, något som inte är det lättaste att hitta.

Indisk Barbie

Matt butik

Undkom riset denna kväll och käkade istället lite pizza från pizza hut, mums!

En mamma som väldigt gärna ville att jag skulle ta en bild.

Det har varit ett väldigt tjatande på de här kläderna :P så nu skall jag äntligen visa dem, ni kan ju försöka låta bli att kolla på fortfarande bleka mig, och kolla in kläderna istället, en hel dress sydde sömmerskan upp för 150 rupies vilket är cirka 22 kronor.

Här tog jag istället ett par leggings då det är lite bekvämare än de armhålshöga byxorna är. :)

En mamma till två barn på skolan säljer billiga smycket, jag har inte kunnat hålla fingrarna i styr och har köpt en hel del för att kunna matcha mina nya indiska kläder. De jag köpt har kostat mellan 12 - 15 rupies paret, vilket är 1,8 - 2,2 kronor.

Igår kväll blev jag riktigt rädd kan jag lova. Frida hade gått och lagt sig och jag satt vid datorn, klockan var ungefär tjugo över 10 indisk tid. Rätt som det är så knackar det på vår ytterdör, ganska hårt, och jag som sitter en meter ifrån blev riktigt rädd och hoppade upp, Frida som låg i rummet bredvid hörde inget. Det slutade knacka, men snart knackade det igen, så höll det på och sedan började det knacka på fönstret till sovrummet och sedan dörren och sovrummet igen. Jag var riktigt rädd och Frida var nog också lite rädd. Människan sa ju inte sitt namn utan fortsatte bara knacka, hårdare och hårdare och eftersom det är så lyhört och alltid ljud ifrån gatan så kunde vi inte avgöra varifrån vi hörde röster, utanför vår dörr eller gatan. Tillsut efter cirka fem minuters bankande så ropade någon: its Rachel, alltså den nya volontären, kunde hon kanske gjort lite tidigare. Riktigt läskigt och sen kunde inte jag sova ordentligt den natten. Det är nämligen så att hon bor där nere och där är inget kök så hon delar det med oss här uppe, men när klockan är över 10 kan man väll låta bli.

Kan också berätta att vi funnit röda larver/maskar, cirka 3- 6 mm långa, i vårt kranvatten som vi misstänker efter att samtalat med folk på skolan är mygglarver. Spännande! Detta betyder att vi kokar vattnet när vi skall duscha och måste kolla igenom så där inte är någon i vattnet, ganska äckligt, men om det är mygglarver så är de ialla fall inte farliga, men ändå obehagliga.

På fredag eller lördag är det dax för de mindre barnen på skolan att åka på utflykt, det är tänkt att de skall åka till ett nöjesfält. Men som jag nämnt tidigare så är det endast de barn som har råd som får följa med, de andra får stanna hemma, och barnhemsbarnen är redan sponsrade. Jag har kännt att jag gärna skulle vilja sponsra några barn så de kan följa med, mitt stora problem har varit att välja vem man skall låta följa med. Man vill ju självklart att alla skall följa med, men det är så många barn man får sponsra då. Jag pratade därför med läraren i vår klass och frågade henne vilka barn som har det riktigt tufft hemma och som aldrig haft chansen, eller aldrig kommer få chansen att åka på någon form av aktivitet utanför skolan. Jag fick då till svar att det fanns två flickor i våran klass samt deras syskon. Båda flickorna har jag nämt kort tidigare i bloggen.

Den ena flickan och hennes storebror bor tillsammans  med deras mamma och mormor, pappan har dött - alkoholism. Mamman och mormorn jobbar båda, men de jobbar som städerskor, vilket är väldigt dåligt betalt. Det är dessa barn som lärarna skickar med ris hem för de har så lite med pengar att de inte har råd med mat. Den andra flickan som har det tufft har dessutom två småsyskon, en lillebror och en lillasyster, den äldsta är 10 den minsta 3 och pojken vet de inte åldern på (tyvärr är det ofta så, många barn som inte vet hur gammla de är). Dessa barns föräldrar är båda alkoholiserade och skilda och bor tillsammans med ny fru/make, men dricker fortfarande. Barnen har blivit lämnade och får numera tak över huvudet och mat av en kyrka, som dock inte kan hjälpa dem länge till och tyvärr finns det inte fler platser på barnhemmet. Båda dessa flickor är väldigt härliga och jag bestämde mig för att, ur egen ficka sponsra dessa fem barn så de kan få en upplevelse de aldrig kommer glömma. Sponsringen är inte dyr, en resa kostar 200 rupies, för alla - 1000 rupies vilket är cirka 143 kronor. Givetvis skulle man vilja sponsra många fler barn, men de är tyvärr alldeles för många. Svårt att avgöra om jag gör rätt eller fel, men jag känner mig nöjd med detta. Det var riktigt kul att se barnens reaktioner när läraren berättade för barnen att de får följa med på resan, de blev jätte glada, tog i hand och tackade och sprang och gjorde "high five" med sina klass kompisar att de skulle få följa med, kul!

Tyvärr har denna dagen varit lite små känslig, har fått reda på fler barn och deras bakgrunder och man tror knappt sina öron när man får höra. 4 systrar som bor tillsammans med sin mamma då pappan lämnat dem,  mamman jobbar för att försörja dem, tyvärr bor de väldigt fattigt ändå, i en enrumshydda på ett område med många alkoholiserade människor. Två pojkar - syskon, som hittades på gatan, där de satt och åt sand för att överleva, pappa och mormor fanns i livet när de började på skolan, men de kunde ej ta hand om dem, nu har både mormor och pappa dött, dessa pojkar har fått platser på barnhemmet. En pojke vars mamma blir misshandlad av mannen, mamman vill lämna bort sina barn till barnhemmet så hon kan lämna mannen och försörja sig själv och barnen, men inga platser finns på barnhemmet. Någon pojke vars pappa sitter i fängelse. Någon flicka vars föräldrar stuckit, så mostern tar hand om dem. Ja det har varit en tuff dag helt enkelt...

Men fick också reda på att många barn har sponsorer från olika länder, vilket gjorde en på lite bättre humör. Det fanns två kvinnor på besök från sverige idag, Karlskrona och de skulle sponsra fler barn, de hade redan barn de sponsrade och sedan skulle de "välja" barn som vänner hemma i Karlskrona ville sponsra. Kan förstå hur kul det var för dessa kvinnor att komma ner och få träffa barnen de sponsrar och få se deras liv, de såg både skolan och skulle senare på eftermiddagen få träffa barnen hemma.  Vill man sponsra ett barn på skolan så betalar man cirka 150 kronor i månaden, detta betalar hela barnens skolgång, vilket är bland annat, skoluniform, bussresa, skolböcker och skollunch. Pengar som verkligen behövs, pengar som föräldrarna kämpar med att få ihop, dessa pengar kan de behöva till mat istället.

Ikväll har vi också varit på barnhemmet och hjälpt barnen med sina läxor, sedan blev vi också bjudna på mat, vilket var trevligt. Snart blir det sängen för att orka med morgondagen, imrogon skall vi dessutom till sjukhuset igen för ett återbesök.

Christine

Skolan rullar på i en galen fart, imorgon är det redan fredag, tycker tiden går jätte snabbt. Dock håller nog inte Frida med som fortfarande är suk, kände sig till och med sämre ikväll igen. I skolan har vi de senaste dagarna förberett oss på vad som komma skall på fredag. På fredag är det nämligen sportsday då hela skolan kommer genomföra lite olika lekar som vi andra skall kolla på. Vår klass kommer alla att ha varsin ballong runt foten och sedan skall de trampa sönder varandras och slutligen skall en stå som vinnare. Denna leken har vi alltså tränat på nu i tre dagar och jag kan lova er att det är varmt och mycket jobbigt att göra denna lek i stekande solsken, det fick jag och Frida erfara då vi fick vara med en gång igår. Igår fick vi dessutom blommor i håret som en av lärarna tagit med sig till oss, jätte snällt.

Jag tror de sa att det var en sorts syren, den luktade i alla fall riktigt gott. Överallt på gatorna står kvinnor med små ställ och säljer olika sorters blommor just för att många använder det till att sätta i håret när de ska till jobb och skola. Jätte fint!

Kan även berätta att igår så skulle jag och Frida städa undan lite lätt i lägenheten där nere, där vi bodde de första dagarna för idag skulle det komma en ny volontär. Så igår eftermiddags satte vi igång att ta ner lite madrasser och lakan och grejer. När vi kom upp i vår lägenhet igen, upptäckte jag en läskig grej utanför vår garderob i sovrummet. Ett äckligt stort kryp som vi misstänkte var en kackerlacka, men vi var inte säkra. Den var faktiskt redan död, så den utgjorde ingen större fara, men ändå, den var äcklig. Vi var tvungna att ta den i en sopskyffel och gå och fråga paret på barnhemmet vad det var och de kunde intyga att det var en kackerlacka... Wie!!

Såhär såg den ut, inte trevligt, tyckte den var stor också...

När vi sedan hade lugnat oss lite satte vi oss framför våra datorer för att slappa. Det tog inte mer än 2 minuter sedan hoppade Frida till och sa att hon kunde lova att det var något som rörde sig i kudden hon hade bakom rygen. Vi fick helt enkelt kolla igenom kudden, men icke röra den med händer ifall något skulle springa ut. Frida stod och kollade medans jag med min fina teknik dödade, ialla fall kudden, för något djur hittade vi inte, och Frida som var så säker, haha, men oj vad kul vi hade. Jag stod och bankade på en kudde med en kvast och Frida stod på en stol bredvid. hade någon kommit in hade de nog undrat vad tusan vi höll på med. Vi kom fram till att svaret hade blivit, its a swedish game :)

Eftersom vi misstänker att kackerlackan legat i garderoben, har vi nu satt en stol framför med böcker på så att den förhoppningsvis skall hålla dem inne. Hoppas bara det inte ser ut såhär när vi är i skolan!! (kolla länken, hihi)

http://www.youtube.com/watch?v=Iw_zUUE4BE0&feature=player_detailpage

Denna kväll hann vi även med en runda till affären och bankomaten, och på vägen såg vi en av alla lösspringande hundar som finns på gatorna.

Idag har det dock varit en riktigt seg dag i skolan, har inte alls varit på humör, dagen startade dåligt och till råga på allt så var klassen riktigt stökig idag, skrikig och lyssnade inte. Det nedstämda humöret har också gjort att man tänkt extra mycket på alla de barn som har det svårt i skolan, eller som har det svårt utanför skolan. Det finns massor av barn på skolan som har så dåliga tänder att de ruttnar, de är sönderslagna och saknar flera tänder. En flicka i vår klass har det så dåligt hemma att de inte ens har råd att handla ris, ris som är det alla indier äter morgon, middag, kväll. Lärarna på skolan skickar med henne hem liten skål med ris varje dag. Usch, det är svårt att tänka sig hur denna flicka och hennes familj har det, hon är dessutom en av alla de som har riktigt dåliga tänder, men trots allt detta så är hon verkligen jätte duktig i skolan, riktigt duktig. Jag har även fastnat för en flicka i vår klass som också har det svårt, hon och hennes två syskon bor inte hos någon familj utan i en kyrka vad vi fått höra, de har det tufft och hon kan knappt engelska. Saken är den att hon vill så gärna lära och man gör allt för att hjälpa henne och hon uppskattat det så galet mycket. Hon skiner upp som en sol när hon får lov att testa gissa på en bokstav läraren säger trots att hon ännu inte kan det engelska alfabetet och när man sätter sig ner enskillt med henne och tränar på att skriva siffror och hur man håller i en penna.

En annan tanke som cirkulerat runt i huvudet är det som händer nästa fredag. Nästa fredag är det nämligen dax för de yngre barnen att åka till ett nöjesfält. Det kostar 200 rupies (29 kr) per barn, vilket är mycket pengar för många familjer just för en sådan här resa. Många barn på skolan har dock sponsorer från tillexempel sverige och england och jag misstänker att en del av dessa barn får betalt sin resa. Barnen som bor på barnhemmet får också följa med på resan. Sedan finns det de barn som inte kan betala resan, de får helt enkelt stanna hemma. Det är det jag tycker är jobbigt, hade det varit i sverige så skulle resan inte blivit av om inte alla kunnit betala, men så är det inte här. Jag funderar lite på om jag kanske skulle sponsra några barn och betala deras resa, men då kommer man till nästa fråga. Vilka ska man sponsra när det finns så många? Man kan omöjligt sponsra alla, hur väljer man?

Ikväll har jag och Frida varit på barnhemmet och hjälpt barnen med sin läxläsning, det gick bra, men var segt efter en tröttsam dag i skolan.Fick dessutom sitta och hjälpa en pojke som har det lite svårt i skolan, man kan tro att han har någon bokstavskombination, för han är väldigt speciell. Vi har fått höra att det inte beror på att han har en bokstavskombination utan hans mamma satte honom tidigt på mentalhem tillsamans med andra barn. Där vistades han med dem och började självklart bete sig som dessa barn, han visste ju inget annat, trots att han är "fullt frisk". Jätte hemskt när man får höra sådana historier, men det gör att man orkar hålla frustrationen borta en lite längre stund när man försöker hjälpa honom med läxorna.  Efter tiden uppe på barnhemmet följde jag med pappan och hämtade våra färdigsydda kläder. De var jätte fina, men det är väldigt tajat i ärmarna, svårt att få på och av dem, men det ska nog gå, skall ha dem imorgon på sportsday då det är lite extra fint. Jag har dessutom köpt lite fina örhängen i olika färger av en förälder på skolan som gör dem själv. Bilder på både örhängen och kläder kommer i senare inlägg. På vägen från skräddaren samtalde jag och pappan lite kring barnen på barnhemmet deras bakgrunder bland annat. Det är jätte sorgligt, det är hela 6 stycken av cirka 17 stycken som inte vet vilket datum de fyller år. De har ingen aning, och den familj de har kvar (en mamma, eller en pappa, någon morförälder eller liknande, som kanske är sjuk, sitter på psyke, sitter i fängelse) har inte heller kunnat avgöra. Tycker jätte synd om dem, tänk att inte veta vilket datum du fyller år, det finns kanske till och med de barn som inte är riktigt säkra på hur gamla de är. Pappan berättade dock att för dessa barnen anordnande de en stor födelsedagsfest då de firade alla dessa barnen på ett speciellt datum med en extra stor tårta, vilket är fint.

Ja det har varit en lång dag med många tankar, vilket resulterade i ett långt inlägg. Hoppas på en underbar morgondag med sportsday, tyvärr skall jag och frida stå i solen hela dagen, mindre kul, hoppas vi överlever.

Christine

Igår var det dag för att återigen ta sig till sjukhuset då Frida var tvungen att åka på ett återbesök för att kolla sina öron. Det var en galen färd både till och från sjukhuset i den lilla auton. Både jag och Frida tyckte det kändes som man satt i en av bilarna i mariokart, det gick hit och dit, köra imellan några bilar där, snedda lite här, slalom där och allt i höga hastigheter. Många gånger märkte man hur man satt och tryckte sig bakåt mot sätet för man var lite skraj, när vi väl kommit av auton var man lite omtumlad. Väl inne på sjukhuset kunde läkaren konstatera att Frida hade en ordentlig förkylning, vilket vi redan visste, och hon skickades hem med fler tabletter och en ny hostmedicin, så nu ska dt väl äntligen bli bättre! :)

Farten med den lilla auton, och de icke existerande dörrarna gjorde att det var fritt blås i bilen. haha.

Idag har jag varit i skolan, seg dag idag tyvärr, det är lite tråkigt när man sitter med en grupp barn och försöker förklara en sak för dem, men de förstår verkligen inte vad man pratar om. Många av barnen i denna klass kan knappt någon engelska, vilket gör det galet svårt, man blir så frustrerad över att gång på gång förklara och gång på gång visa utan att de förstår. Det tar verkligen på krafterna... Ikväll har vi dessutom varit på barnhemmet två timmar då vi lekte med barnen en stund och sedan hjälpte vi dem med sina läxor. Det var kul att få komma dit och se lite hur de har det efter skolan, hur de bor och så vidare, hur de beter sig när de är i sin hemma miljö.

Såhär ser veckoschemat ut för barnen på barnhemmet.

Det är ganska bra att de har ett schema så de får lite struktur, de är trots allt cirka 15 barn. Paret som har hand om alla barn, Stella och Ramesh är verkligen helt underbara, de är jätte snälla och de lägger ner fruktansvärt mycket tid och energi, framförallt engagemang på detta barnhem. Genom att jag och Frida hjälper barnen med deras läxläsning två dagar i veckan så hjälper vi även detta underbara par, som kan få lite avlastning, tänk er att sitta och hjälpa 15 stycken med läxor...

Kan säga att det har varit en lång dag och man är ganska seg just nu, men det är bara att kämpa på, imorgon är det en ny dag och vi tar ny tag! :) hej hopp!

Vill hälsa hem till alla mina högskolekamrater som kämpar på i kylan med sin specialisering, hoppas allt går bra, och vet ni vad! Efter denna terminen har vi bara ett halvår kvar! :) Heja heja!

Christine

Igår fick minsann jag ock Frida se hur den Indiska sjukvården fungerar. Frida har varit lite krasslig ända sedan vi åkte hemifrån och nu de senaste dagarna har det bara blivit värre. När hon vaknade igår morse var det så illa att vi bestämde oss för att doktorn var ett måste, även om det inte kändes så lockande. Vi ringde först Annette som är typ sjuksköterska på skolan, väldigt trevlig kvinna som också kommer från sverige. Vi frågade henne om råd först, men hon tyckte också att ett läkarbesök behövdes. Vi gick upp till familjen som har hand om barnhemmet för att fråga dem var de ansåg vara bäst att åka. Pappan i familjen var väldigt snäll och ringde efter en chaufför som kunde hämta upp oss, vi frågade fall pappan kunde följa med, för vi kände att åka själva var lite läskigt. På auton och iväg mot sjukhuset som låg en bit bort. Väl framme så fick Frida sitta och vänta på sin tur, tog en stund, precis som hemma, men servicen var faktiskt väldigt bra, det tog inte jätte, jätte långt tid, och de var väldigt måna om oss, om det var för att vi var utlänningar kan jag ej svara på, kan vara så. Hygienen på sjukhuset hade aldrig varit godkänd i sverige däremot, det var lite skitigt och när Frida skulle ta tempen så tog de en sticka som stod i en burk torkade av den med ett papper och sen fick hon stoppa den i munnen, sen torkade sjuksköterskan av den med lite sprit sen i samma burk igen. Undrar hur många som haft den i munnen. Men tillsut fick vi komma in till en läkare och Frida fick tillslut olika mediciner. 4 olika mediciner skall hon knapra + hostmedicin, så hon skall nog snart bli bra, redan idag känner hon sig lite bättre, så det känns bra, det är nog dundermediciner de har här :) Det var verkligen jätte snällt att pappan följde med, utan honom hade det varit svårt.

Hela denna resa kostade ju lite, men var inte alls så farligt som vi var rädda för, innan vi åkte tog vi ut ganska mycket pengar, fall i fall. Resan dit och hem + att chauffören väntade på sjukhuset kostade 350 rupies, det kostade 100 rupies att skriva in sig i kön, (registrering) sen 200 rupies för att besöka läkaren och 500 rupies för alla mediciner. Ungefär 170 svenska kronor kostade det hela, sådär lagom, eller vad tycker ni. Tyvärr måste Frida till sjukhuset redan på måndag igen då de ville kolla hennes öron som de var oroliga för.

Väl hemma igen fick Frida gå och lägga sig, försöka sova några timmar, och jag bestämde mig för att gå och handla lite i affären, handla kvällsmat och sen en salva mot några bett jag fått på armen. Har vaknat de senaste två nätterna av att det kliat, jätte irriterande, har smörjt på hydrokortsison men det har inte hjälpt. En av pojkarna ifrån barnhemmet fick följa med mig att handla för jag vågade inte gå själv. Vi gick först och handlade lite juice med mera och sedan gick vi mot apoteket för att handla en salva. När vi kom dit sa de att de ville inte sälja någon salva om jag inte besökt doktorn först, så jag inte fick fel salva. Sagt och gjort fick jag också ta mig till doktorn som faktiskt bara låg bredvid, som en privatläkare hemma, liten mottagning, med många i kö. Fick sitta och vänta ganska länge, och blev lite nervös eftersom  jag inte hade telefonen med mig, och Frida låg hemma och visste att jag endast skulle göra några ärenden. När jag äntligen kom in till doktorn frågade hon om jag svimmade, hade ont i magen feber eller liknande, och jag förklarade att nej det bara kliar och bad om en kräm att smörja på bara. Men tydligen gick inte detta, utan jag fick tre olika allergi tabletter jag skall ta + en kräm jag skall smörja med i cirka 4 dagar. Tyvärr kunde hon inte säga vad det var för bett men nu hade jag i alla fall fått recept på lite tabletter. Tillbaka på apoteket fick jag äntligen mina tabletter och salvan, upptäckte doch att de räknat fel på tabletterna så fick säga till dem. Sedan fick jag handlat vår middag och sedan hem till en orolig Frida.

Såhär ser betten ut, kliar som attsingen., detta är nya bett som idag sitter på benet, wie! Jag är rädd för att det är någon liten, liten insekt i madrssen, loppa eller något, för jag har bara bett efter jag sovit... Har bytt madrass och ryst sänkläder och nu ligger dem i frysen, allt för att försöka få stopp på det. Vi får se om det ger resultat. Min tripp till doktorn blev inte heller dyr. Det kostade 100 rupies att besöka doktorn, sedan cirka 86 rupies för allergitabbletterna, en summa på ungeför 27 kronor, också lagom.

Nu ska jag och Frida gå och se om vi kan hitta pasta att köpa någon stans, vi börjar bli lite trötta på riset vi köper varje kväll undrar varför. Hoppas ni där hemma haft en trevlighelg, utan läkarbesök!

Christine